Den sista sången.
På återseende skrev jag, mest av en okuvlig vilja,i förrgår efter KENT-konserten. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att det skulle bli verklighet 2 dygn senare. Jag visste inte vad jag skulle hitta på för att få lördagkvällen att gå utan att jag skulle gå på den kanske mest omtalade konserten nånsin. Och så ser jag på facebook halv sex på kvällen: Rullstolsplats till salu på KENT. Va? Men hur är det ens möjligt? Konserten som jag undvikit med flit och t.om beställt en teaterbiljett till samma kväll på för att slippa sitta hemma och våndas. Nu blev det inte så och kanske var det nånstans meningen att jag skulle byta dag på teatern.
Det började pirra i mig, tänk om man skulle? Igen? Jag som försökt undvika tidningsartiklarna om marshen från Skanstull till Tele 2, fansens begravningståg. Jag frågar lite försiktigt: Finns biljetten kvar?Jodå, det gjorde den. Berättar för min ass som var med sist och hon svarar: det vill man ju inte ens tänka på. sen bestämde jag mig bara och en timme senare var vi iväg. Jag fick ont i magen och gick fel på väg in i arenan. Hur säger man adjö till Sveriges bästa textförfattare? Hur klarar man av att lyssna på den finaste balladen som nånsin skrivits på svenska och veta att det är sista gången live? Men det skulle bli bättre än vad jag nånsin hoppats. Dom hade placerat publiken så att det bildades ett kors av vitklädda människor i mitten på arenan, en symbol bara det. Jag som blev ett KENT-fan i smyg sommaren 2003 för att Jocke Berg hade nånting som jag bara sett hos Winnerbäck tidigare. Han sjöng om småstadsbon som ville revoltera mot allt. Det var ju inte riktigt fint att bli Kent-fans när man är hårdrockare. Men jag var i den kanske svåraste tiden i mitt liv och det fanns nånting i den där rösten som jag behövde. Och min hårdrock hade för längesen suddats ut av ett gäng som sjöng om "Smells like teen spirit" och ett annat gäng som var rosor och pistoler, och det var så långt från min pudelrock jag ville vara. Så stod vi nu där för att knyta ihop säcken. Det var om möjligt ännu bättre än sist. Tacktalet efter tredje låten kom av sig för att Jocke började gråta. Den här gången kom jag ihåg att sätta på appen till rätt låt så 30 000 mobiler åter lyste upp arenan vid "Sverige." När den var slut hände nåt jag aldrig trodde skulle hända. Fast jag lyssnat på den flera gånger varje dag det senaste året tog det några sekunder innan jag fattade att dom faktiskt spelade "Socker". Darrhänt sträcker jag mobilen mot scenen igen och alla tafatta försök att inte gråta var som bortblåsta resten av kvällen. "Kent vågar äntligen spela sin egen version av U2-låten "Where the streets have no name" skrev tidningen efteråt. Direkt därefter kom "Utan dina andetag" och det kändes i varenda nerv att det snart var slut. "Du orkar ta det genom det här" sjunger Jocke i "Kärleken väntar" och jag skriker genom sorlet: - Nej det tror jag inte! Bara Jocke och en aukustisk gitarr följde i för mig relativt okända "December" och vi närmar oss obönhörligt slutet. Tacksam att jag lyssnat så mycket på skivorna innan "Vapen & ammuniton" senaste veckan kunde jag sjunga med i både "747" som alla andra tycker är den bästa låten och "Mannen i den vita hatten". Bandet går av scenen för avslutningen helt klädda i vitt. Dax för "Den sista sången". Jag har aldrig gråtit så mycket på en konert i hela mitt liv. det blev min smala lycka att nån annan skulle vara sjuk denna underbara, fruktansvärda, fantastiska kväll där vi tog farväl av ett gäng Eskilstuna-grabbar som fick som dom ville. Dom blev bäst i Sverige. Och dom blev aldrig som dom andra. Och jag fick höra världens finaste låt live för första och sista gången. Så tack till mannen i den vita hatten. Tack.
Det är hit som känslor kommer för att dö
Jag lånar rubriken från en av aftonbladets artiklar från igår. För visst är det så..Jag har upplevt mycket i mitt 43-åriga musikälskande liv. Men jag har aldrig förr varit på en musikalisk begravning. Hade mest av en slump ringt för biljetter och fick den sista handikappsplatsen på den första stockholmsspelningen. Redan när vi svänger upp på arenslingan möts vi av en illröd skylt med kors och svart text: Kent, avskedsturnen.När vi tagit plats i den smått gigantiska arenan möts vi av två skyltar med ett vitt kors på var sida om Tele 2-arenan- skylten. Det var uppenbart att vi kommit för att ta farväl. Den stora nedräkningsskyltten dök upp på scen. Det pirrade överallt. Sen kom dom. Dom började med en låt som jag inte kände igen men som jag idag förstod var Gigi. Det kändes som att alla hamnat i nån slags kollektiv avskedschock tagna av stundens allvar för Jocke får t.om. säga:- Kom igen nu, stockholm! för att få liv i en publik som inte alls ville ta avsked denna kväll. Sen kom underbara "999" och den första allsången var ett faktum. "Alla våra ideal kom från ett rosa 80-tal" . Han tackar oss för att vi gjort deras resa möjlig och inte ett öga är torrt. "747" får taket att lyfta och ljusschowen är briljant. En gång har dom t.om en jättevacker häst som bakgrund. Underbara "Lilla Ego," får mig att gråta för första gången och jag förundras åter över vad det är med den här mannen som skriver låtar som får en att känna sig som en nybakad tonåring. En gammal sommardänga far genom mitt huvud "Om jag lever imorgon spelar ingen roll alls". Dom stora listhitarna "La Belle Epoque" och "Dom andra" gör mig hes. Min första favoritlåt med Kent får åter taket att lyfta när "Musik non stop" ekar över söder. Jag visste ju att min favoritlåt inte skulle spelas,"Socker" har ända sen 2002 varit min ledstjärna i livet, tillsammans med Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu". Så mitt stora mål för kvällen var ju att spela in "Utan dina andetag". Men först klingade dom spröda tonerna av "Sverige" ut från scenen och alla mobiltelefoner därinne hade slagit ut varenda motståndare i tävlan om finaste ljusriggen till jul. Så när äntligen "Utan dina andetag" kom precis efter var jag redan totalt slut efter alla tårar och kunde inte ens sjunga. "Det är hit som känslor kommer för att dö". Jotack. När dom sen tar "Mannen i den vita hatten" som extranummer så hör jag min bänkgranne säga: Men gud, när Jocke skanderar ut över Tele 2:s 37 800 personer, "vi ska alla dö en gång". Hur ska jag nånsin kunna gå på en konsert igen och tycka att den är bra?? Den magnifika avslutningen med nya "Den sista sången" får mig att vilja vråla: Nej, aldrig, det får inte vara slut nu! "Den sista sången ni får, den sista gången vi ses". Men jag tror inte det KENT. Så jag väljer att säga på återseende. För i Växjö sitter det en 7-åring som får se er spela först om sju år, och i Stockholm sitter det en 43-åring som inte kommer att veta vad hon ska ta sig till nästa gång hon behöver en textrad som "Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd", för att orka ta sig vidare. Förlåt för att jag inte hittade er förrän "Vapen och ammunition". På återseende, och tack som fan!!
Lycka!
Längesen nu! Väldigt länge sen..Men den här dagen går till historien.. Jag var på en jättemysig julmarknad på Stortorget i gamla stan. Där drack vi glögg åt sockervadd och på hemvägen köpte jag en chessecake med vit choklad. Jag måste nästan känt på mig att det fanns nåt att fira när jag kom hem för på hallmattan låg ett kuvert från försäkringskassan som hade beviljat samma antal assistanstimmar som tidigare år! JIPPI!
Jag tror inte nån som aldrig haft assistans förstår den ständiga oro man känner inför tvåårsomprövningemn varje gång, där varje minut av ens liv måste beskrivas med en handläggare närvarande...nåja, så brukade det åtminstonde vara. Tror att dom nånstans bestämt att om man har över 20 timmar per dygn, så behövs ingen fysisk omräkning. Tror att det kanske sitter nån däruppe nånstans som sett mitt slit i år med att försöka tillsätta den sista halvtiden i mitt schema. Tredje gången på tre månader nu som jag satt in ny personal på den tjänsten...
Nåväl, det här var den bästa julklapp jag kunde fått!!
