Det är hit som känslor kommer för att dö
Jag lånar rubriken från en av aftonbladets artiklar från igår. För visst är det så..Jag har upplevt mycket i mitt 43-åriga musikälskande liv. Men jag har aldrig förr varit på en musikalisk begravning. Hade mest av en slump ringt för biljetter och fick den sista handikappsplatsen på den första stockholmsspelningen. Redan när vi svänger upp på arenslingan möts vi av en illröd skylt med kors och svart text: Kent, avskedsturnen.När vi tagit plats i den smått gigantiska arenan möts vi av två skyltar med ett vitt kors på var sida om Tele 2-arenan- skylten. Det var uppenbart att vi kommit för att ta farväl. Den stora nedräkningsskyltten dök upp på scen. Det pirrade överallt. Sen kom dom. Dom började med en låt som jag inte kände igen men som jag idag förstod var Gigi. Det kändes som att alla hamnat i nån slags kollektiv avskedschock tagna av stundens allvar för Jocke får t.om. säga:- Kom igen nu, stockholm! för att få liv i en publik som inte alls ville ta avsked denna kväll. Sen kom underbara "999" och den första allsången var ett faktum. "Alla våra ideal kom från ett rosa 80-tal" . Han tackar oss för att vi gjort deras resa möjlig och inte ett öga är torrt. "747" får taket att lyfta och ljusschowen är briljant. En gång har dom t.om en jättevacker häst som bakgrund. Underbara "Lilla Ego," får mig att gråta för första gången och jag förundras åter över vad det är med den här mannen som skriver låtar som får en att känna sig som en nybakad tonåring. En gammal sommardänga far genom mitt huvud "Om jag lever imorgon spelar ingen roll alls". Dom stora listhitarna "La Belle Epoque" och "Dom andra" gör mig hes. Min första favoritlåt med Kent får åter taket att lyfta när "Musik non stop" ekar över söder. Jag visste ju att min favoritlåt inte skulle spelas,"Socker" har ända sen 2002 varit min ledstjärna i livet, tillsammans med Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu". Så mitt stora mål för kvällen var ju att spela in "Utan dina andetag". Men först klingade dom spröda tonerna av "Sverige" ut från scenen och alla mobiltelefoner därinne hade slagit ut varenda motståndare i tävlan om finaste ljusriggen till jul. Så när äntligen "Utan dina andetag" kom precis efter var jag redan totalt slut efter alla tårar och kunde inte ens sjunga. "Det är hit som känslor kommer för att dö". Jotack. När dom sen tar "Mannen i den vita hatten" som extranummer så hör jag min bänkgranne säga: Men gud, när Jocke skanderar ut över Tele 2:s 37 800 personer, "vi ska alla dö en gång". Hur ska jag nånsin kunna gå på en konsert igen och tycka att den är bra?? Den magnifika avslutningen med nya "Den sista sången" får mig att vilja vråla: Nej, aldrig, det får inte vara slut nu! "Den sista sången ni får, den sista gången vi ses". Men jag tror inte det KENT. Så jag väljer att säga på återseende. För i Växjö sitter det en 7-åring som får se er spela först om sju år, och i Stockholm sitter det en 43-åring som inte kommer att veta vad hon ska ta sig till nästa gång hon behöver en textrad som "Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd", för att orka ta sig vidare. Förlåt för att jag inte hittade er förrän "Vapen och ammunition". På återseende, och tack som fan!!
Kommentarer
Trackback
