Den sista sången.
På återseende skrev jag, mest av en okuvlig vilja,i förrgår efter KENT-konserten. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att det skulle bli verklighet 2 dygn senare. Jag visste inte vad jag skulle hitta på för att få lördagkvällen att gå utan att jag skulle gå på den kanske mest omtalade konserten nånsin. Och så ser jag på facebook halv sex på kvällen: Rullstolsplats till salu på KENT. Va? Men hur är det ens möjligt? Konserten som jag undvikit med flit och t.om beställt en teaterbiljett till samma kväll på för att slippa sitta hemma och våndas. Nu blev det inte så och kanske var det nånstans meningen att jag skulle byta dag på teatern.
Det började pirra i mig, tänk om man skulle? Igen? Jag som försökt undvika tidningsartiklarna om marshen från Skanstull till Tele 2, fansens begravningståg. Jag frågar lite försiktigt: Finns biljetten kvar?Jodå, det gjorde den. Berättar för min ass som var med sist och hon svarar: det vill man ju inte ens tänka på. sen bestämde jag mig bara och en timme senare var vi iväg. Jag fick ont i magen och gick fel på väg in i arenan. Hur säger man adjö till Sveriges bästa textförfattare? Hur klarar man av att lyssna på den finaste balladen som nånsin skrivits på svenska och veta att det är sista gången live? Men det skulle bli bättre än vad jag nånsin hoppats. Dom hade placerat publiken så att det bildades ett kors av vitklädda människor i mitten på arenan, en symbol bara det. Jag som blev ett KENT-fan i smyg sommaren 2003 för att Jocke Berg hade nånting som jag bara sett hos Winnerbäck tidigare. Han sjöng om småstadsbon som ville revoltera mot allt. Det var ju inte riktigt fint att bli Kent-fans när man är hårdrockare. Men jag var i den kanske svåraste tiden i mitt liv och det fanns nånting i den där rösten som jag behövde. Och min hårdrock hade för längesen suddats ut av ett gäng som sjöng om "Smells like teen spirit" och ett annat gäng som var rosor och pistoler, och det var så långt från min pudelrock jag ville vara. Så stod vi nu där för att knyta ihop säcken. Det var om möjligt ännu bättre än sist. Tacktalet efter tredje låten kom av sig för att Jocke började gråta. Den här gången kom jag ihåg att sätta på appen till rätt låt så 30 000 mobiler åter lyste upp arenan vid "Sverige." När den var slut hände nåt jag aldrig trodde skulle hända. Fast jag lyssnat på den flera gånger varje dag det senaste året tog det några sekunder innan jag fattade att dom faktiskt spelade "Socker". Darrhänt sträcker jag mobilen mot scenen igen och alla tafatta försök att inte gråta var som bortblåsta resten av kvällen. "Kent vågar äntligen spela sin egen version av U2-låten "Where the streets have no name" skrev tidningen efteråt. Direkt därefter kom "Utan dina andetag" och det kändes i varenda nerv att det snart var slut. "Du orkar ta det genom det här" sjunger Jocke i "Kärleken väntar" och jag skriker genom sorlet: - Nej det tror jag inte! Bara Jocke och en aukustisk gitarr följde i för mig relativt okända "December" och vi närmar oss obönhörligt slutet. Tacksam att jag lyssnat så mycket på skivorna innan "Vapen & ammuniton" senaste veckan kunde jag sjunga med i både "747" som alla andra tycker är den bästa låten och "Mannen i den vita hatten". Bandet går av scenen för avslutningen helt klädda i vitt. Dax för "Den sista sången". Jag har aldrig gråtit så mycket på en konert i hela mitt liv. det blev min smala lycka att nån annan skulle vara sjuk denna underbara, fruktansvärda, fantastiska kväll där vi tog farväl av ett gäng Eskilstuna-grabbar som fick som dom ville. Dom blev bäst i Sverige. Och dom blev aldrig som dom andra. Och jag fick höra världens finaste låt live för första och sista gången. Så tack till mannen i den vita hatten. Tack.
Kommentarer
Trackback
