Söndag

Sakta måste man försöka få livet att bli normalt igen. Jag som just börjat hämta mig från ett dödsfall....föll bara rakt ner i dimman igen, och jag fattar fortfarande inte. Jag ser alla fina blommor utanför Kinnarps, såg den fruktansvärt sorgliga minnesstunden på isen igår, sönerna som vinkade och glatt sa: -Hej!, till pappa, alldeles för små för att förstå vidden av dödsfallet. Det är fortfarande så svårt att fatta. Jag lider med hela HV, med hela hockeysverige-och världen, som förlorat så många fina ambassadörer för ishockeyn.

Jag sände en vän att tända ett ljus för dig utanför Kinnarps, Stefan. Så ledsen att jag inte kan ta mig dit själv.

Det här är den värsta månaden i mitt liv.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0