Joey Tempest
Inte trodde jag när jag skulle åka på bakluckeloppis på Ekerö att jag skulle få höra någon säga:
- Joey Tempest är här.
VAAA???!!
Joey Tempest!! Är han här?? Min största idol genom alla tider!!! På en LOPPIS!!??
Men det var sant. Där gick han, i jeans o solglasögon. Herregud.
Vad skulle jag göra? Jag kunde väl inte låta det här tillfället glida mig ur händerna?
"Maria, du är 39", tänkte jag. Eller snarare, jag tänkte inte alls.
Jag var lika sprallig som när jag var 13 och skulle se Europe för första gången på Lugnet i Falun 1986.
Jag började följa efter honom och låtsades titta på bordet bredvid.
Vad skulle jag göra nu? Min assistent satt dessutom med färdtjänsten i min telefon.
Jag körde förbi honom, vände mig emot honom och sa:
- Hej Joey!
- Hej!
- Jag ville bara tacka för konserten i Huddinge.
- Jaha, var du där?
- Ja, det var jättebra!
Det där leendet...
Efteråt sa tjejen som tipsat mig: - Ja, inte tror jag jag skulle ha känt igen honom, det var min vännina som sa att han var här.
"Inte känt igen honom". Ja, ooh ja, det var ju jättesvårt att känna igen honom...not!!!
Det var bara pudellockarna som fattades...
Men det är ju faktiskt en sorgens dag idag. Ett år sen Uttöya. Här ovan har jag satt ut samma låt som jag gjorde då, för 1 år sedan...
"Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dom i hand"
Kommentarer
Trackback
