Världens bästa Astrid.
Med tre dagars mellanrum har jag sett dokumentären om Astrid Lindgren detta unikum till författarkonst. Den handlade om hennes fantastiska uppväxt på gården Nääs i Småland, allas vår Bullerbygata. Det var tack vare henne jag började läsa, det var tack vare henne jag började skriva. Synd nog fortsatte jag inte, då så mycket annat kom i vägen då jag blev vuxen. Numer tar jag mig bara tid till att blogga, och skriva dagbok, fast alltmer sällan, det också. Det är som hon säger, det är det bästa som finns att skriva, för att man skapar en annan värld, och försvinner totalt i den. Jag har levt med hennes röst, uttryck och filmer i hela mitt liv.
Många frågar mig ofta varför jag ser på barnfilmer. För att det är då jag känner att jag lever, när jag får låtsas vara barn igen. När jag tänker på hur bekymmersfritt och härligt livet var då. Livet är härligt nu också, men oftast bara i korta ögonblick. Det är i filmens och teaterns underbara värld man kan slappna av och försöka hitta sig själv, hitta vem man vill vara. För efter 41 år vet jag fortfarande inte det. Jag vet nu, att jag skulle velat upptäcka skådespelandet mycket tidigare, för att det är det jag vill hålla på med. Även om det är fruktansvrt svårt att bli skådis när man sitter i rullstol, så är det det absolut bästa och roligaste jobb jag haft.
Om nån lärare eller arbetsgivare skulle sett det här, skulle dom ha sagt: - Nu har du tappat tråden, det skulle ju handla om Astrid.
Och det är lite det som alltid varit min akilleshäl...jag har aldrig kunnat koncentrera mig på en sak i taget, utan svävar ut i andra tankar, gör andra saker. Det är också därför jag aldrig törs ta nåt jobb...livrädd för att jag måste koncentrera mig för lång tid i taget på samma sak. Jag älskar att få historier berättade för mig, antingen på film eller i bokform. Mer än att berätta själv. För då blir man underhållen, istället för att underhålla själv. "Har jag bestämt att mitt barn ska heta Ronja, så blir det en Ronja, oavsett kön". Det har jag också alltid sagt. Åh, vad jag längtar till den 10 då jag får se Ronja på en teaterscen. Jag kan vara stand-in, jag kan den ju utantill.
"Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man bara en liten lort"
Jag vill aldrig bliva stur.
Kommentarer
Trackback
