Så mycket bättre..
Det finns få tvprogram i den här världen som jag har längtat så mycket efter, som jag har gjort efter Så mycket bättre den här säsongen. Inte sedan "Varuhuset"s dagar, har jag väntat och längtat så intensivt efter att hösten ska komma med världens bästa tvprogram. Men det kanske har sina skäl. Och det skälet stavas Ola Salo. Min kompis beskrev det så bra i sin blogg. Musiken kan betyda så oerhört mycket för en människa, om man känner sig ensam. Hennes favoritlåt är: Tell me the night is over. Hon längtar, precis som Ola sjunger, efter att natten ska ta slut för att hon inte vill vara ensam mer.
Jag låg själv vaken halva natten efter skräckfilmen jag såg igår. Jag hatar ju också nätter. Varför jag tror att jag började älska The Ark, var för deras öppna sätt på scen, dom fick alltid publiken att känna sig så delaktig. Jag minns när Ola sa på den sista spelningen på Grönan.
-: "Låt ingen trycka ner dig, du duger precis som du är, vad nån annan än säger"! Det är precis sånt man behöver höra, när man ständigt får höra runt omkring sig att man är fel, har fel handikapp, inte tillhör rätt LSS-grupp. Och sen dessa otroliga texter. Jag gick på deras sista konsert två veckor efter att en av mina bästa kompisar dött. Och Arkarna spelar: One of us gotta die young. Jag höll på att gråta ihjäl mig. Igår grät jag redan vid programmets början. och det var inget litet fuktigt i ögat, det var stora krokodiltårar från början till slut. Jag tror att The Ark kom i precis rätt tid. Dom sjöng rakt och ärligt om allt svårt i livet, precis som Nordman vid samma tidpunkt. Jag tror musiksverige behövde det då, mitt i all techno och pojkbandspop på 90-talet. Det var en av killarna som sjöng min favvolåt igår också, men hade döpt om den till: "En av oss kommer dö ung". Jag kände hur mycket jag har saknat The Ark igår, deras ärlighet och öppenhet. Ola satt med tårar i ögonen när en av deltagarna sjöng "Callet you, comet i". Den hade betytt så mycket och dom hade lirat den på varenda spelning sa han. Ja, det underbara ledmotivet från "Klassfesten". Jag log i smyg när jag tänkte på att hela bandet satt framför mig i biosalongen vid förhandsvisningen då jag följde med min syrra den där gången för 12 år sen, när hon gjorde långfilmsdebut.
Kommentarer
Trackback
